athlet

Det där helt underbara. Det där man bara längtar ihjäl sig till. Den känslan man alltid vill känna men man aldrig kan få. Eller jo vissa kan få men jag kan aldrig få. Jag är lite glad över den här konstiga förändringen jag gått igenom då jag har blivit lite mer av en känslomässig människa. Men tänker jag ett steg längre så hade man kanske inte varit så irriterad över sina egna tankar om det inte varit för den lilla förändringen.

5-6 månader har gått så galet snabbt, nästan för snabbt, dagarna bara springer iväg och det känns som om vi började denna terminen för någon vecka sen. Ändå är det ingen stor banbrytande förändring i livet. Vem vet vad jag gör om någon månad. Vem vet om jag finns om någon månad. Hela detta halvåret har jag planerat dag för dag. Jag har haft ett så fullspäckat schema att jag inte har haft tid för att träffa sånna man verkligen vill träffa. Är det då bara slöseri med tid?

Jag tror inte att jag någongång tidigare i hela mitt liv har varit så omotiverad, trött och lättirriterad. Jag orkar inte riktgit skolan nu, jag orkar inte heller riktigt lucian nu. Jag orkar ligga hemma, vara sjuk, titta på tv äta popcorn och bara vila ut min (inte lilla) förkyldning.
Göra någonting jag verkligen vill göra. Inte någonting som blir halvhjärtat eller som man mer eller mindre är tvingad till att göra. Jag vill ha det bara jag aldrig kan få.

Nu ska jag sova. Jag ska drömma. Och jag ska upp jättetidigt imorn, antagligen med dunkande huvudvärk. Packa det sista jag har att packa inför lussandet, göra vid mig, hoppa in i bussen och umgås tre dagar i rad med de nio tjejerna från planscherna ni sett i stan.

Ännu ett ganska deppigt inlägg.
God Natt