heartless

Någonting här i världen jag tycker om väldigt väligt mycket är att åka tåg. Förutom de gångerna jag börjar må illa av det då. Men åka tåg och bara sitta på stationen och titta på människorna. Små tanter som halvspringer konkandes på sina väskor, en som går och mumlar för sig själv "jävla äckliga människor i detta jävla äckliga land", mor som kommer med son i handen. Modern ser ytterst stressad ut med massa väskor medans lillkillen skiner av lycka för att åka iväg. Men så mitt i allting sätter sig en liten tant brevid mig på bänken. Först bryr jag mig inte men den lilla tanten ville verkligen inte sitta still. Hon skulle rota i alla sina fickor, när hon gjort det skulle hon ner i väskan sen kanske t.o.m. snyta sig lite där man sitter precis brevid mig på en trång bänk. Jag har alltid innan tyckt små tanter är väldigt söta små varelser. Sen slog det mig tänk om jag om ca 50-60 år kommer in på en station (framtiden fråga inte vilken sorts station) sätter mig på en bänk eftersom mina trötta gamla ben absolut inte orkar hålla mig ståendes, sätter mig dessutom brevid en ung flicka (vilket jag antar jag är i deras ögon, sen gårdagen känner jag mig dock ganska gammal), kanske väl där får jag en släng av lite rastlöshet eller bara lite allmän ålderdomsförvirring. Sitter och är den tanten flickan stör sig något helt galet på.
Man får ju ändå ha lite tålamod ibland kanske. Den man vill ska sätta sig brevid gör inte det, d.v.s. jag hade helldre haft en lugn människa brevid mig. Allting kanske inte blir som man planerat det ibland och ibland får man inte allt det man vill.
Frågan är bara hur märker man när man har det?